Under föreläsningen gick Tarja igenom ett antal personer som har varit betydande för utvecklingen av de sätt att se på lärande kring bild. Jag fastnade för en särskild tanke som jag ska reflektera kring en stund tänkte jag. Ur mina anteckningar tyder jag att Jean Luquet talade om att barnet har flera olika slags framställningssätt, alltså olika tekniker och motiv, som verkar samtidigt. En kan tala om att barnet anpassar sina bilder utefter vem bilderna är riktade till. Jag kommer ihåg att det fanns ett exempel på detta bland de sista sidorna i Ulla Löfstedt bok: Barns bildskapande. Jönköping University Press 2004. Där stod det om en flicka som i skolan målade de typiska bilderna där horisontlinje och himmel inte möts medan hon hemma med sin pappa (som själv målade) målade en mer naturtrogen bild utan det nämnda mellanrummet mellan himmel och horisont. Redan väldigt tidigt (ungefär fem år tror jag att flickan i exemplet var) verkar barn lära sig att anpassa sina bilder utefter vad som förväntas och vilken kontexten är. Jag tänker att detta kan användas som ett argument för att utbildning inom bildämnet hämmar själva bildskapandet genom att barnen anpassar sina bilder till vad som lärs ut och i förlängning till vad som förväntas av dem. Men det kan också ses som ett argument för att lära ut mer och visa mer så att barnen får en bred bildbank att förhålla sig till.
I det här sammanhanget får ordet anpassning en dålig klang och känns som något som helst ska undvikas. Men jag tror att anpassning är oundvikligt och i vilket fall som helst är det en naturlig mekanism som gör att människor klarar av vardagen. Anpassningen är enbart en fiende så länge det bara finns en version att förhålla sig till. Jag säger ju fler versioner desto bättre. Och en avsaknad av bildundervisning är ju noll versioner. Blir barnet då påverkat av intryck från annat (vilket händer hela tiden med tanke på media mm.) riskerar detta på samma sätt som en versions-varianten att skapa en ensidig anpassning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar