Klar

Förlåt för att jag la upp sent nu!

Makt: Inför femte handledningen

Det som händer just nu är att jag helt enkelt fortsätter att bygga upp mitt papier-machélandskap och sy små figurer. Jag funderar på hur jag ska kunna bygga upp strukturer i landskapet, t.ex. träd, kullerstena mm. Träden tänker jag att jag skulle kunna göra med en stomme i ståltråd som jag sen klär i tyg. För asfalt, trottoarer och kullersten ska jag prova dels att måla dit stenar på ett grått tyg. Dels ska jag prova att brodera stenarna eller att klippa ut var sten för sig och sen limma fast delarna på papier-machégrunden. För det sista alternativet funderar jag på om jag ska måla grunden i mörkgrått först så att springorna mellan stenarna syns.

Här är lite bilder på hur allt ser ut nu:
(på bild 1 och 2 syns papier-machégrunden, på bild 3 är det tyg som jag har tänkt att använda till att göra asfalt, sten mm.)

Makt: inför fjärde handledningen

Från förra handledningen fick jag tipset om att jag skulle arbeta i tyg istället för lera vilket jag då inte alls kände mig pepp på men efter några dagars funderande började det kännas som en riktigt bra idé. Tyg är mjukare och blir på något sätt mer mänskligt och det är just det jag vill åt har jag kommit på. Det är grundläggande mänskligt att följa sin flock. Den tanken har jag inte riktigt kommit åt innan även fast den låg och gnagde redan innan dess. Det är tack vare Maja, när hon sa att i samband med det ljud som maskinen avger så blir det något robotliknande i att följa den förutbestämda stigen, som det gick upp för mig att det beteende jag vill visa är så långt ifrån robot som det går. Min tanke är att människor följer varandra för att det finns en interaktion och ett ömsesidigt beroende människor emellan. Robotar följer egentligen inte varandra utan de agerar oberoende av varandra, alltså endast i enlighet med hur de är programmerade. Eftersom de kan programmeras på samma sätt kan de dock tyckas härma varandra. Men detta leder till att  jag fortfarande måste försöka dämpa det mekaniska ljudet i maskinen.

Nånstans vill jag nog uttrycka att det inte alltid är nödvändigt eller mer rätt/värt att bryta mönster som vi följer än att inordna sig i flockdjurskulturen och följa med i mönstret. Att hitta alternativa vägar och bryta mönster bara för sakens skull känner jag själv är något som finns överallt runt omkring mig. Men stundtals känner jag att jag inte alls vill och orkar vara den personen som revolutionerande bryter sig ut genom murar och skapar nya synsätt (inte för att jag lyckas göra det för den delen, hehe, men det känns som att det finns en strävan efter det i mig. Och då särskilt kopplat till konsten.). Och jag vill lyfta fram det som ett alternativ tror jag. Filosoferande, filosoferande... Dags att gå vidare till mer handgripliga saker som exempelvis det som fysiskt har kommit ur mina händer:

En modern människa och en grottmänniska gjorda som fingerdockor som träs ovanpå spelpjäserna i spelet.

Jag känner också att jag måste börja med att göra landskap som figurerna rör sig i. Jag vill kunna göra både kantiga och mjuka former så jag funderar på papier mache eller kanske hönsnät som stomme. Det vill jag sen täcka med tyg så att hela verket blir i tyg. Det känns som en kul kontrast mot den hårda maskinen som snurrar runt figurerna, vilket kanske leder betraktaren in på en tank om mänskligt vs. robotliknande. Jag tänker också att i mitten av spelplanen, alltså den delen som snurrar med figurerna ska ha en liten, liten damm i mitten där vattnet får symbolisera något grundläggande (och så får det vara en grund damm, hehe (döm mig inte allt för hårt för min dåliga humor)). Det kanske får vara någon plastskål eller ett glasfat som får hålla vattnet som jag monterar på spelet på något sätt.

Maktelimaktmakt inför tredje handledningen

Jag har kommit på en sak! Jag ville ända från början av kursen gå in med tanken om att makt inte behöver betyda maktmissbruk, vilket jag lätt annars gör. Samhället rasar, Alla är egoistiska svin!!! Typ sånt där. Och det som jag tänkte senast var att fokusera på bortglömda platser som någon har tagit makten att vända oss ifrån. Och på så vis berör jag ju ämnet maktmissbruk, vilket jag inte är så sugen på. Min nya idé handlar om att människor är flockdjur och det är därför vi följer trottoarer och de maktmönster jag har pratat om innan. Flockdjur följer efter och härmar varandra.Vad jag menar är att trottoarkanten på så sätt blir en tydlig markör för hur flocken rör sig och hur jag i min tur kan röra mig för att passa in . Jag vill alltså rikta in mig på att visa varför vi följer mönstren istället för vad vi hittar när vi bryter mönstret.

Japp! Jag tänker då att följa stigen/trottoaren är ett grundläggande mänskligt beteende och att det då går tillbaka långt i tiden, t.ex. till stenåldern. Jag vill likställa grottmänniskan med den moderna människan i detta avseende. Grottmänniskan har en stig och den moderna människan har en trottoar. Jag vill att dessa ska kunna röra sig över gränserna så att det syns att det är samma sak bara mer sofistikerat i den moderna världen. Här kommer en video över hur jag har tänkt och vad jag har provat så kanske mitt svammel blir lite lättare att förstå:

Principen är att ena halvan av snurrmaskinen ska vara storstad medan andra halvan är skog/natur. Dessa miljöer ska vara fasta och det enda som ska snurra är figurerna som alltså då ska verka gå på ömsom en stig, ömsom en trottoar (eftersom de passerar både trottoar och stig i snurren). Figurerna ska jag göra av lera och måla med antingen poscapennor eller vanlig akrylfärg. Figuren och den påbörjade figuren som ser ut som en korv gjorde jag så att de kunde träs över de spelpjäser som jag i videon sprätter iväg. Men egentligen behövs ju inte spelpjäserna alls så jag ska göra lerfigurer som är fristående istället har jag bestämt mig för. Då blir de också lättare att forma och kan få roligare former. Korvformen är ju inte jättekul liksom;P Ett problem som jag tänker på är ljudet, det skramlar ganska mycket och på en utställning är det mest av allt störande och jag vill inte heller att det ska vara en del av upplevelsen av konstverket. jag tänker att jag ska kapsla in den på något sätt...

Tankar om maktmönster

Jag tänker mig att jag ska försöka få tag i de personer som arbetar med stadsplanering och fråga lite saker för jag har blivit nyfiken på tankarna som leder fram till att den offentliga miljön ser ut som den gör. Jag är väldigt intresserad om hur de tänker kring psykologiska aspekter alltså exakt den makt omgivningen utövar på invånarna. Jag tror att det finns massa tankar om hur praktiska aspekter men psykologiska finns kanske inte i samma utsträckning? Fast vad vet jag? Det har gjort mig nyfiken i alla fall. Var hittar jag dessa personer?

I förra inlägget skrev jag om bänkar och hur de styr fokus och också antifokus. Antifokuset är det som jag vill sätta i fokus för mitt skapande (tänker jag nu i alla fall). Det handlar inte enbart om synen och vyer utan också bland annat känsel. Ett exempel: Trottoarer och gångar markerar ofta att du inte ska på gräset (med vissa undantag förstås). Där går du miste om känslan av att gå på gräset, både med skor och barfota. Och får du inte gå på gräset så kommer du knappast åt att lukta på blommorna, alltså går du miste om en luktsensation.

Vad jag upptäcker nu är att jag romantiserar naturen oerhört mycket. Jag behöver nog lite hjälp att hitta saker som vi går miste om som inte har med naturen att göra. Det som är skapat av människohand. Och då både fula och fina, neutrala, äckliga (plus alla övriga adjektiv du kan komma på) saker.

Jag funderar på att skapa något slags upplevelserum där jag har samlat dessa antifokus och på så sätt gör dem till synliga ting. Troligtvis vill jag att verket ska kunna stimuleras flera olika sinnen.

Jag började att göra lite låtsasgräs i form av fotspår som skulle kunna fungera att gå på i verket. Fotspår kan i och för sig såklart styra exakt var du går men jag tänker att om fotspåren går hejvilt åt alla håll och kanter så kan det troligtvis bättre symbolisera alternativa vägar än vad en hel gräsplätt skulle göra. Fastän en hel gräsplätt ger fler alternativa vägar. Bild! (har inte kommit så långt... hur kan jag få till en riktig gräskänsla? garn och många knutar funkar halvbra...)

Makt - Fältstudie/Upptäcktsfärd för att hitta maktmönster i offentlig miljö

Under handledningen i torsdags, 7/4, fick jag förslaget att jag kunde utforska alternativa vägar som alltså inte följer de mönster som omedvetet har makt att styra vårt rörelsemönster. Kanske kunde jag till och med prova på parkour? Det nappade jag på så när jag upptäckte att det under vetenskapsfestivalen i nästa helg kommer bjudas tillfälle att testa på parkour så kändes det som ödet, haha! Jag tänker att jag ska testa i alla fall.

Men för att hitta alternativa vägar så tänkte jag att det kunde vara värt att först identifiera de vanliga vägarna som mönstren styr oss till att gå på. Därför var jag igår på upptäcktsfärd i närområdet med min kamera i högsta hugg. Här kommer bilder på en del av det jag hittade.

Dessa båda bilder visar samma gata men åt olika håll. Den nylagda asfalten som bildar ett långt rakt streck likt en trottoar verkar också tolkas som en trottoar av vissa även fast den på den högra bilden klart och tydligt sträcker sig rakt över gatan, en väldigt opraktiskt trottoar så att säga. Ett exempel: Två motorcyklister stannar till för att tjöta lite innan de skiljs åt. Men de stannar mitt i gatan precis vid den nya asfaltering (höger bild) och står där några minuter. Det är verkligen inte förnuftet som styr här. Kan det möjligtvis då vara asfaltsmönstret?

Den där lilla grå elstationen i mitten? Jag har aldrig lagt märke till den fastän den är mittemot min fönster(fortfarande samma gata som föregående två bilder). Varför? Nu syns den ju eftersom att jag har fokuserat min kamera på den men någonting är det som gör att den inte syns. Färgen? den sammanhängande mörka trottoardelen som inte går in hela vägen till huset och på så sätt säger att den inte är viktig? Kanske att den är liknande färg som den ljusa trottoaren?

Jag skulle ner mot bilarna till höger, vettigt att gena, eller hur? Men det tog emot lite särskilt som där inte var någon stig som visade att fler hade genat innan mig.

Det här vara det mest tydliga mönstret på hela promenaden. Jag kom från vänster i bilden och tänkte svänga in här. Gången tog slut som en återvändsgränd och därför vände jag för att ta nästa gång in till området. Hallå eller? Det är ju inte svårt att gå på gräset och det tar heller ingen skada av att en person går på det en gång. Jag är styrd! Ack denna makt som mönstret utövar!

Gång som möjligtvis kommer från en gammal upptrampad genväg? Undrar om det skulle kunna ha ett samband med att det är precis vid en skola. Att ungas omedvetna inte har snappat upp mönstren lika tydligt än. Fast en genväg som blir en stig tyder på att ett mönstren följs. Följ strömmen liksom. Men lite mer fritt är det kanske ändå.

En något anonym entré. Kan det vara för att kullerstenarna ligger i en rad som går utmed huskroppen istället för att vara riktat i rader som går inåt mot huset? Jämför med denna bilden:

Mycket tydligare tycker jag.

Bortglömd plats till höger, trottoaren leder förbi.

Jag har en fundering kring bänkar. De styr verkligen åt vilket håll den sittande ska titta åt och alltså bestämmer den vad vi ska se. Men vad är då bakom bänken, det som inte är meningen att det ska ses. Vad är det som hamnar i antifokus?

Det var gårdagens iakttagelser. Om du har orkat läsa såhär långt så får du nu en belöning! Här kommer bilder på några djur som jag träffade igår. (Ekorren kom så nära som 10 centimeter ifrån mig, wow! Den luktade lite kanin)

Bääää!

Gestaltningsuppdrag: MAKT

Du går på avenyn och tittar ner mot marken. Till höger och vänster om dina fötter ser du kullersten men det du står på är inte kullersten utan en stor stenplatta. Som är hopbunden med fler stora stenplattor i en lång rad utmed hela gatan. Det finns flera av dessa rader som löper parallellt med varandra med ett avstånd på ungefär trettio-fyrtio centimeter dem emellan. Omedvetet har du gått exakt på dessa stenar och undvikit kullerstenen. Du tittar upp och ser tre människor som gör samma sak som du, skillnaden är bara att de går på andra rader än din rad. Makt?

Kan sättet stenen lagts på utöva en makt på mig som får mig att gå på ett speciellt sätt och en speciell plats? Eller uppstår fenomenet endast på grund av att de stora stenarna skapar ett jämnare gångunderlag och för att raderna leder rakt utan omvägar hit och dit? Om jag tänker utifrån mig själv så är jag helt övertygad om att jag använder en sammanvägning av både att hitta den mest praktiska vägen men också den omedvetna påverkan av plattornas mönster. Vad jag nu funderar på är hur långt en kan gå åt det opraktiska hållet utan att bryta den makt som mönster av olika slag håller oss i. En annan intressant fråga kan vara hur medveten gatustensmönsterdesignern är om påverkan av mönstret hos fotgängare.

Stenplattorna på avenyn är utgångspunkten men jag vill dra det gestaltande arbetet bortom det. Jag känner just nu att konceptet är intressantare än själva stenarna men jag har ännu inte någon mer specifik tanke på vad det gestaltande verket ska vara.

Verkstadsvecka fiberverkstad

Kul!
Slajm!
Sy baklänges och runt och härs och tvärs!

Försvunnen alginat från minitröjor som nu hänger på tork

Minitröjor till synes gjorda av enbart sömmar

Symaskinsbroderidjur

Mycket flitiga vackra människor och lite levande musik på det

Japp, fiberverkstad har lärt mig nya saker och vidgat min syn på textil konst som jag innan inte har känt är något för mig. Det har varit spännande att använda alginat (plastliknande material som smälter i vatten och passerar ett härligt slajmstadie, tänk snor, innan det helt löses upp) och det är också det material som har inspirerat mig i arbetet med uppgiften "mellanrum/plats utan plats". En tanke som snurrat i huvudet de senaste dagarna är att platser kan vara både mentala och fysiska. Jag var nyfiken på om det på något sätt är möjligt att gestalta en plats som har en fysisk form men ej en mental form. Men har jag gestaltat en plats så har den ju automatiskt fått en mental plats och därför stämmer den inte längre in på att vara enbart en fysisk plats, eller?

Jag hade många intressanta tankar som till slut tog mig ganska långt ifrån denna första smått paradoxala tanke. Jag bestämde mig utifrån en ny tankekedja för att ändra frågeställning på temat till en fråga om vad/vem som kan befinna sig på en plats utan plats. Plötsligt blev det uppenbart att alginaten blir en mental plats efter att förut varit en fysisk plats. Jag syr en söm (sömmen är vad i frågan) på en alginatbit vilken då är en slags plats för sömmen. När alginatbiten då försvinner så finns sömmen kvar och även en mental bild av att det finns en plats som sömmen har sytts på (vad är en söm utan sin sammansättningsuppgift liksom?). Detta ledde till att jag sydde små tröjor av alginat och tråd och sen doppade i vatten. Endast sömmarna blev då kvar som ett spöke av en tröja. Dessa små tröjor ska jag förhoppningsvis kunna bygga en torkställning till imorgon som jag ska hänga tröjorna på.

En sista fundering handlar om vad denna fysiska söm på en mental plats kan betyda. Är det inte möjligtvis lite likt en fantomsmärta? Tänk en upplevd riktig smärta som uppstår i en kroppsdel som är amputerad - som inte finns i den fysiska världen längre. Denna del finns endast som en tänkt del av kroppen och ändå ger den avtryck i den fysiska världen.

Uppdatering: Såhär blev det!

Assignment 4, 24 februari 2016

Uppgift:

Leta upp en plats utan plats. Lyssna till vad den har att säga. Anteckna. Bygg något där som svarar.

- Jag är den ultimata platsangivelsen

för jag tar ingen plats

Jag är endast en idé

i huvudet på vetenskapsmänniskor

Min enda nytta finns hos det tredimensionella

men där tar jag inte upp någon rymd

Jag finns inte, därför är jag evig

Mitt namn är den Matematiska Punkten

-Min substans sträcker sig i fyra dimensioner, kanske fler

x, y, z och tiden är mina led

Jag är förgänglig och därför finns jag

Kalla mig Kompost eller Apelsin

för båda jag är

Att vara eller att icke vara, det är frågan

ty,

om jag inte finns

är jag evig

om jag är evig

finns jag inte

Är det då jag eller evigheten som inte 

existerar

?

Assignment 3, del 2

Uppgift:

Istället för att betrakta din spegelbild

Betrakta en person

Se inuti hen

Utgå från flera olika personer

Med hjälp av det du har lärt känna, bringa till existens

Resultat:

Assignment 3: Hittepå-assignment till fina klasskamrater

Gå till en offentlig plats och betrakta människor. Samla på dig tre färger (motivera ditt val). Skapa sedan något utifrån dessa tre färger.

Made with love by
Thea & Coco

Assignment 2, 10 februari 2016

Uppgift: "Ta något du inspireras av. Plocka isär det, Sätt ihop det på ett nytt sätt. Upprepa."

En stor inspirationskälla för mig är logik. Därför att utan logiken finns ingen ologik, logiskt eller hur?! Ologik är ett huvudtema i många av de bilder som jag gör när penseln eller pennan bara få gå. Jag tänker att förmågan att tänka logiskt är en av människans överlevnadsstrategier för att kunna förutsäga vad som kommer att hända och därmed hjälpa huvudet att fokusera på det som är viktigt genom att inte behöva tolka en situation som att den vore helt ny. Bra att ha, men den tanken påverkar säkerligen hur en sedan beter sig i situationen och den skapar en liten låda av tankar som bara går runt, runt och aldrig hittar ut (ett exempel på en situation där en väldigt logisk hjärna hade missat det roliga: jag är på väg till spårvagnen och jag ser en man gå emot mig med en helt vanlig hund i ett koppel. Eller?! Koppel=Hund är ju logiskt och då kunde jag tittat bort och tänkt på annat. Men det gjorde jag inte och gissa vad! Det var ingen hund, det var en iller! Tänk om jag hade missat det, det gjorde ju mig glad hela dagen!(jag vill säga att det var ologiken som hjälpte mig fast det kan lika gärna vara att jag tycker om djur och därför såg illern:))

Ja, logik alltså. vad kan vara mer logiskt än ett pussel? Knappt någonting, bitarna är samma storlek, samma form (ungefär i alla fall), du vet var du kommer sluta och som inte det vore nog så kommer pusslet i en kartong. Så mycket innanför boxen som det går! Därför tar jag isär pusslet (hehe, redan fixat) och bygger på ologiska sätt. Här är några grejer!

Föreläsning av Hans Örtegren 18 januari

Föreläsningen handlade om den ämnesutvärdering för bild som gjordes 2015. Där framkom bland annat att elever i årskurs nio i större utsträckning än elever i årskurs sex tycker att bildämnet är oviktigt och inte till någon nytta. Dock tycker de fortfarande att ämnet är roligt. Detta hänger ihop med hur inte bara eleverna utan även samhället i stort uppfattar bildämnet. Bild som enbart fritt skapande och personligt uttryck gör att uppfattningen bli att bilden inte har någon större nytta i samhället (fast fantasi och kreativitet som är en del av bildundervisningen är viktigt överallt om en tänker långsiktigt).

Vad folk inte ser är att bilden är ett starkt kommunikativt verktyg som förtjänar en större plats och inte minst att det måste undervisas i vad bilder förmedlar och hur de tolkas med tanke på att vi blir bombarderade med massa bilder varje dag. För att kunna få ett sådant kritiskt förhållningssätt är det av största vikt att eleverna får lära sig att dechiffrera bilder och även reflektera över egna bilder.

Alltså värderas bilder lågt samtidigt som ämnen som använder sig av text och språk värderas högt. Det är vanligt att språket som kommunikation får denna högre nivå än bild och att det därför är befogat att lämna bildskapandet bakom sig. Men blir inte det en självuppfyllande profetia? Om inte bild undervisas som kommunikationsverktyg har folk inte förutsättningar för att se bildspråket och därför blir skrift- och talspråket viktigare. Jag kom på en slags liknelse som kanske är helt knäpp men jag tänker såhär:

Säg att bild är att prata svenska och tal- och skriftspråk är att prata danska. Danska barn lär sig att tala senare än många andra barn (har jag hört) alltså kan det vara så att det är svårare att lära sig än svenskan. Men bara för att danska är svårare att lära sig betyder det inte automatiskt att det är ett bättre språk att kommunicera på. Svenska har samma kommunikationsförmåga fastän det är lättare att lära sig. 

Obs! Egentligen vill jag inte använda lättare och svårare om bild och språk (bara smidigare att beskriva det så) för jag tror att själva språket som bilden talar är på samma komplexa nivå som talat och skrivet språk. Men just att skapa kan vara lättare i bilden skulle man kunna säga. Så fort som du har satt en prick på pappret har du ju målat, men för att skriva måste handen göra målmedvetna rörelser.

Föreläsning av Tarja Karlsson Häikiö, 28 januari 2016

Under föreläsningen gick Tarja igenom ett antal personer som har varit betydande för utvecklingen av de sätt att se på lärande kring bild. Jag fastnade för en särskild tanke som jag ska reflektera kring en stund tänkte jag. Ur mina anteckningar tyder jag att Jean Luquet talade om att barnet har flera olika slags framställningssätt, alltså olika tekniker och motiv, som verkar samtidigt. En kan tala om att barnet anpassar sina bilder utefter vem bilderna är riktade till. Jag kommer ihåg att det fanns ett exempel på detta bland de sista sidorna i Ulla Löfstedt bok: Barns bildskapande. Jönköping University Press 2004. Där stod det om en flicka som i skolan målade de typiska bilderna där horisontlinje och himmel inte möts medan hon hemma med sin pappa (som själv målade) målade en mer naturtrogen bild utan det nämnda mellanrummet mellan himmel och horisont. Redan väldigt tidigt (ungefär fem år tror jag att flickan i exemplet var) verkar barn lära sig att anpassa sina bilder utefter vad som förväntas och vilken kontexten är. Jag tänker att detta kan användas som ett argument för att utbildning inom bildämnet hämmar själva bildskapandet genom att barnen anpassar sina bilder till vad som lärs ut och i förlängning till vad som förväntas av dem. Men det kan också ses som ett argument för att lära ut mer och visa mer så att barnen får en bred bildbank att förhålla sig till.
I det här sammanhanget får ordet anpassning en dålig klang och känns som något som helst ska undvikas. Men jag tror att anpassning är oundvikligt och i vilket fall som helst är det en naturlig mekanism som gör att människor klarar av vardagen. Anpassningen är enbart en fiende så länge det bara finns en version att förhålla sig till. Jag säger ju fler versioner desto bättre. Och en avsaknad av bildundervisning är ju noll versioner. Blir barnet då påverkat av intryck från annat (vilket händer hela tiden med tanke på media mm.) riskerar detta på samma sätt som en versions-varianten att skapa en ensidig anpassning.

Assignment 1

"Min kropp, Min död" 

eller

"av fågel är du kommen, fågel skall du åter varda"

Gå utomhus. Tag 70 steg i valfri riktning. Plocka upp det första föremål/objekt du ser. Fortsätt förflytta dig. Samla liknande föremål/objekt tills du har tillräckligt. Låt föremålen/objekten bli början på din berättelse.

Klafs, klafs, klafs. Nä! Jag vill inte ha ett halvmultnat löv! Jaja, en ser vad en ser antar jag. Sen blev jag skräpplockare. Plastlock till mugg som det står hot contents på, ett uttagskvitto daterat till 1 januari 2016 klockan 16.52, en rostig spiral-fjäder, en blöt och smutsig tidning på busshållplatsen och ledsen borttappad handske.
Vad blir det för berättelse?




Tankegång:
- spiral - cirkel - förmultnat löv - the circle of life/av jord är du kommen... - liv - död
- hot contents - touchy subject -  död  - tafsa - handske -  Min kropp, Min död
- 1 januari 2016, 16:52 - tid för död - tid för födsel
- spiral-fjäder - fågel

Ta-Da!

Fågel som dött kommer att återuppstå på ett eller annat sätt. Men vad händer om fågel blir återupplivad?Vem har rätt att återuppliva fågel? Att störa naturens ordning?

Kulturorientering

Bok, "Vad är tecknade serier? - en begreppsanalys" av Fredrik Strömberg

Efter föreläsningen av Henri Gyllander blev jag nyfiken på seriekonsten. Därför begav jag mig till konstbiblioteket för att hitta en bok som inte var en seriebok utan en bok som handlade om serier. Alltså någon slags forskning kring  konstformen serier. En definition av serier är enligt Fredrik Strömberg svår att hitta just för att det finns så många olika. Några olika strömningar hos definitionerna kan dock urskiljas, till exempel den estetiska som har dominerat i Europa medan den massmediala har dominerat i USA. USA och Europa är förövrigt de områden som ägnas mest uppmärksamhet i boken, mycket för att det är där seriekonsten verkar vara mest utbredd. Även Japan nämns.

En tanke som uttrycktes i boken som fångade mig handlade om att rymd/plats är för serier det tid är för film. Alltså att serierutornas placering driver historien framåt på samma sätt som att tiden driver filmens handling framåt. Det ligger något spännande i att seriens hela historia finns upplagd för betraktaren att se samtidigt. Men jag vet inte riktigt varför jag tycker att det är spännande... Det är något jag får tänka lite extra på.

Utställning, Lisa Larsson - "sextio år med keramik",  Röhsska, Göteborg, 13 februari

Den keramik som ställdes ut på utställning talade inte särskilt mycket till mig utan jag gick bara runt och tyckte att djuren och figurerna var allmänt estetiskt tilltalande. Ibland är det bara så att hjärnan blir blank och oemottaglig för intryck. Jag tror därför att felet låg mer hos mig än i utställningen. Något som ändå fångade lite intresse var kattfigurerna som hade voluminös kropp och platt ansikte. Att blanda två- och tredimensionellt gav en effekt av att katten sprungit in i en vägg och fått ett tillplattat ansikte. Jag tänker mig att katten befinner sig i en stillbild/bildruta i en tecknad serie i stil med bildspråket i tecknade serier såsom bamse och kalle anka.

Utställning "Det stora stygnet - broderi som vision och vittnesbörd", Röhsska, Göteborg, 13 februari

Verket här nedan tycker jag känns som en påminnelse om det förgängliga i livet. Det är en dagbok där sidorna inte är sidor utan toarullar av tyg och där texten är skriven i tråd. Toapapper har en kort levnadstid och kanske då även de dagar som passerar?
En annan tanke som min hjärna för in mig på är att kanske är det så att vi människor alltid lämnar spår av oss oavsett hur tillbakadragna eller isolerade vi gör oss? Det är lika grundläggande att ens varande lämnar spår i världen som att bajsa lämnar spår på toapappret. Och bajsspåret försvinner inte(även om det spolas ner) -det blir en del av världsalltet likt varandespåret blir en del av ett kollektivt medvetande.

verk av Kiwa Saito

verk av Kiwa Saito

Utställning "Saker som händer" av Kristina Gadh på Tändsticksmuseet i Jönköping, 31 januari

"Det var en av alla dessa dagar

då inget särskilt tycktes hända

som det hände

att ett moln landade

mitt framför mina fötter"

Denna text stod på en broschyr som handlade om utställningen och på sätt och vis tyckte jag att det här citatet var intressantare än utställningen i sig. Utställningen kändes spretig för mig för jag tror att jag väntade mig något mer drömskt utifrån molncitatet.

Därför vill jag se citatet som en del av konstverket, och det är kanske inte helt dumt att tänka över de titlar och texter som beskriver själva verken. Hur mycket styr en text vad du ser och upplever? För mig blev utställningen en besvikelse på grund av vad beskrivningen fick mig att förvänta mig och då trodde jag att jag inte ens hade några förväntningar. Ibland vill en ju visa en specifik tolkning med sitt konstverk och då kan det vara nödvändigt med en beskrivande text. Men då en vill öppna upp för tolkningar så blir det viktigt att inte smalna av betraktarens tanke med en ledande titel eller liknande.
Det vore en intressant idé att inte avslöja titeln förrän åskådaren själv har tänkt kring verket. Jag tänker mig att då blir det som att hålla tillbaka det facit som konstnären har så att det finns en chans för betraktaren att bilda sig en egen uppfattning (för jag i alla fall brukar ofta kika på beskrivningen innan jag tittat klart på verket och då fastnar jag lätt i en fix tankegång). En annan idé är att gömma titeln eller den beskrivande texten i själva verket så att endast de som noggrant studerat och tolkat verket själva får insikt i hur konstnären har tänkt... Lite som en skattkarta! Det är något som jag skulle vilja utveckla då jag ofta gillar att sätta titlar på mina verk men jag vet också att titlarna kan bli lite väl ledande och därmed begränsande för tolkningsutrymmet.


Besök på utställningen Promiseland på A-venue, 23 januari

En berörande och upprörande utställning om flyktingkrisen. Jag fastnade särskilt för ett verk som hette Destiny skapat av Haoyu Jiang. Destiny bestod av ett brädspel som gick ut på att antingen hjälpa eller stjälpa en flykting på dennes väg bort från det som fick den att fly. Verket påverkade mig extra starkt på grund av hur det skär sig, både i tanke och känslor. Spel som underhållning möter tragedin och ett stort allvar. En varm och trygg hemmakänsla som brädspel vanligtvis förmedlar möter sorgen och känslan av en förlust av en plats att kalla hemma. Det är ett spel som en inte vill spela för att man inte vill vara en del av tragedin, men hur mycket en än blundar är vi tvungna att spela spelet i verkligheten. Alla har en roll.

Jag kan känna att samtidigt som utställningen skapar medvetenhet så kan det också göra att man lägger mer distans mellan sig och de människor som är utsatta. Det handlar OM flyktingar men vem är utställningen till för? Blir flyktingar alienerade i försöket att visa för omvärlden de svårigheter flyktingar som grupp utsätts för? Jag tror att jag uppfattade det som att det handlade om en grupp av människor istället för människorna i sig. Skogen istället för träden skulle en kunna säga. Båda perspektivet om den enskilda människan respektive strukturer och grupper behövs såklart. Det var bara en tanke som dök upp eftersom förra kursen i utbildningen dels handlade om hur en undervisar för att motverka diskriminering. Där nämndes  just risken för främmandegörande kopplat till ett fokus på grupper och alltså därmed stereotyper snarare än individer.